Ortodoxa kyrkan i Finland

Grunden till den ortodoxa kyrkan är tron på Kristi uppståndelse.

Grunden till den ortodoxa kyrkan är tron på Kristi uppståndelse. Hans lärjungar, som kyrkan kallar för apostlar, förkunnade för alla glädjebudskapet om den uppståndne Frälsaren. Kyrkan har fått sin början i och med deras vittnesmål.

Ordet ortodox härstammar från det grekiska språket. Det betyder ordagrannt ”rätt lovprisande”. Med sitt namn betonar den ortodoxa kyrkan att den bevarat urkyrkans apostoliska tro.

Stunden då kyrkan föddes uppfattas vara den första pingsten, då den Helige Ande utgjöts över apotlarna som samlats för att be tillsammans.

Den ortodoxa kyrkans tro har uttryckts i den nicensk-konstantinopolitanska trosbekännelsen som författats år 325 i det första kyrkomötet i Nicea och kompletterats år 381 i det första kyrkomötet i Konstantinopel.

Jag tror på en enda Gud, allsmäktig Fader, skapare av himmel och jord, av allt, både synligt och osynligt;

och på en enda Herre, Jesus Kristus, Guds enfödde Son, född av Fadern före alla tider, Ljus av Ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern, på honom genom vilken allt blev till; som för oss människor och för vår frälsnings skull steg ner från himlarna och blev kött av den Helige Ande och Jungfru Maria och blev människa; och som blev korsfäst för oss under Pontius Pilatus, led och blev begravd, som uppstod på tredje dagen i enlighet med skrifterna, steg upp till himlarna, sitter på Faderns högra sida och skall återkomma i härlighet för att döma levande och döda, och vars rike aldrig skall ta slut;

och på den Helige Ande, som är Herre och ger liv, som utgår av Fadern, som tillsammans med Fadern och Sonen blir tillbedd och förhärligad, och som talade genom profeterna;

och på en enda, helig, katolsk och apostolisk kyrka.

Jag bekänner ett enda dop till syndernas förlåtelse, och väntar på de dödas uppståndelse och den kommande världens liv.

Amen.

Mellan åren 325 och 787 definierade kyrkan i sju kyrkomöten de grundprinciper, enligt vilka både den ortodoxa och den katolska kyrkan lever även idag.

Under de följande århundraden började kyrkans östliga och västliga delar ändå av olika orsaker utvecklas mot olika riktningar läromässigt. Till slut blev dessa skillnader bestående och kyrkan delades i slutet av 1200-talet. I väst bildades den romersk-katolska kyrkan och den ortodoxa kyrkan blev i öst.

Centret för den romersk-katolska kyrkan är fortfarande Roms patriarkat som leds av påven.

Till den östliga kyrkan hördes fyra patriarkater då kyrkorna delades: Konstantinopel, Alexandrien, Antiokien och Jerusalem. Under de följande århundradena bredde den ortodoxa tron ut sig till många nya områden. Vid sidan om de redan nämnda patriarkaten uppkom det med tiden nya patriarkat och självständiga, dvs. autokefala, ortodoxa kyrkor. Utöver de nämnda gamla patriarkaten finns det nuförtiden fem självständiga ortodoxa kyrkor (Cyperns kyrka, Greklands kyrka, Polens kyrka, Albaniens kyrka, Tjeckiens och Slovakiens kyrka). Ukrainas ortodoxa kyrka fick 6.1.2019 tomos-dokumentet, genom vilket det ekumeniska patriarkatet gav Ukrainas kyrka autokefali. Som ny lokalkyrka placerar sig Ukrainas ortodoxa kyrka som den sista i ordningen av kyrkornas åminnelseordning, dvs. på den femtonde platsen.

Konstantinopels patriarkat – under vilket även Finlands ortodoxa kyrka tillhör som en autonom kyrka – har fortfarande en äreställning som det första ortodoxa patriarkatet. Dess centrum är i Istanbul, såsom Konstantinopel nuförtiden heter. Patriarkatets huvudman är för närvarande ekumeniska patriarken Bartolomeos I, i ordningen den 270:e patriarken i Konstantinopel.

Nuförtiden tillhör sammanlagt ca 270 miljoner människor i världen den ortodoxa kyrkan.

Finlands ortodoxa kyrka tillhör som en autonom kyrka det ekumeniska patriarkatet i Konstantinopel.

Den ortodoxa tron har kommit till Finland österifrån. Ett biskopssäte hade grundats i Kiev på 990-talet och därifrån spredde sig ortodox kristlighet både norrut och österut. Till Novgorods områden i norr, såsom Karelien och östra Finland kom den kristna tron på 1100-talet. Kyrkor byggdes på centrala orter och från och med slutet på 1300-talet uppkom små klostergemenskaper i ödemarken. Den kristliga tron började slå rot i dessa trakter mera aktivt i slutet av 1400-talet. I detta hjälpte även att Ryssland blev kyrkligt självständigt. År 1448 kom Moskva patriarkat i sär från Konstantinopels patriarkat.

I och med krigen i slutet av 1500-talet och i början av 1600-talet blev de västliga delarna i Karelen en del av Sveriges rike. Detta var ett bakslag för kyrkans utveckling. När Karelen igen blivit en del av Ryssland i början av 1700-talet återhämtade sig den ortodoxa tron i området. Samtidigt började ett blomstringsskede för Valamo kloster som grundats redan för århundraden sedan. Klostret hade en stor betydelse i att den ortodoxa tron fick rötter i Karelien och i Finland.

När Finland blev storfurstedöme tillsammans med Karelien i Ladoga och det karelska näset, kom det bestående ortodox befolkning till Finland. Den ortodoxa befolkningen, såsom köpmän, soldater och tjänstemän som flyttat från Ryssland, bosatte sig även i de viktigaste städerna, till exempel Viborg och Helsingfors.

Först ordnades den kyrkliga förvaltningen som en del av St Petersburgs stift. År 1892 grundades ett självständigt ärkebiskopssäte av Finland och Viborg, som samtidigt blev det första ortodoxa biskopssätet i Finland.

När Finland fick självständighet i samband med ryska revolutionen, formades samtidigt en ortodox minoritetskyrka. Dess ställning var annorlunda än för den ortodoxa kyrkan före revolutionen. Den representerade inte statens officiella religion, utan den officiella identiteten av Rysslands kejsardöme.

Finlandisering av kyrkan påbörjades snabbt. Kyrkan flyttades år 1923 till Ekumeniska patriarkatet från att ha varit under Moskva patriarkat. Finska blev gudstjänstspråk och tjänstespråk, och ärkebiskopens säte flyttades från Viborg till Sortavala.

Under perioden mellan krigen var tyngdpunkten av kyrkans verksamhet i Karelen. Som följd av det andra världskriget uppkom en ortodox kyrka som täckte hela landet, för den evakuerade befolkningen bosattes överallt i Finland. 1950-talet var en tid av materiellt och andligt återbygge för kyrkan. Då grundades ett nytt nätverk av församlingar, och flera nya kyrkor byggdes.

Toppen av den ortodoxa befolkningen i Finland, 81 631 medlemmar, antecknades i statistiken år 1940. Efter krigen förminskade medlemsantalet ända till år 1990. Under de senaste decennierna har kyrkans medlemstal haft en växande riktning. I slutet av år 2021 hade Finlands ortodoxa kyrka ca 59 000 medlemmar.

Finlands ortodoxa kyrka tillhör som en autonom, dvs. självstyrd, kyrka under det ekumeniska patriarkatet i Konstantinopel. Huvudmannen för patriarkatet är den ekumeniska patriarken Bartolomeos I som tillträtt sitt säte år 1991.

Det finns tre stift i kyrkan, i storleksordningen Helsingfors stift, Kuopios och Karelens stift och Uleåborgs stift. Hela kyrkan och även Helsingfors stift leds av Helsingfors och hela Finlands ärkebiskop Leo, vars säte ligger i Helsingfors. I Helsingfors stift finns det även en hjälpbiskop, Fredrikhamns biskop Sergei. Kuopios och Karelens stift leds av metropolit Arseni. Uleåborgs stift leds av metropolit Elia.

Från och med 1.1.2022 finns det tio församlingar, och i var och en av dem finns flera aktiva kapellförsamlingar. Det finns ca 150 ortodoxa helgade rum i Finland – kyrkor eller tsanovnor, dvs. bönehus.

Geografiskt sett är församlingarna avsevärt stora. Befolkningsmässigt är Helsingfors församling den största församlingen. Över en tredjedel av kyrkans medlemmar tillhör den. Hemförsamlingen för en medlem av kyrkan fastställs genom den kommun som personen bor i.

I Finland finns det två verksamma ortodoxa kloster. De båda ligger i Heinävesi. I Heliga Treenighetens kloster Lintula och Kristi förklarings kloster Valamo lever ca tjugo personer munk-, nunne- eller novisliv.