Häromdagen besökte jag Simskäla, Stormskärs Majas hemtrakter. Härifrån flyttade Maja med sin Janne fyra sjömil norrut till ett öde skär. Kyrkan på Vårdö ligger däremot nästan lika långt söderut. Inte undra på att torparhustrun besökte kyrkan sällan. Färden tog närmare tre dagar i bra väder. Men ändå var anknytningen till kyrkan viktig och meningsfull.
När jag tänker på Maja, påminns jag om alla de karelska ortodoxa emigranter som ett sekel senare befann sig i en liknande situation: nybyggen i främmande ödemark och hemkyrkan långt borta.
Kyrkans ideal är ett levande eukaristiskt samfund, en sammansvetsad gemenskap. Men hur lever kyrkan när flocken är utspridd över hela landet?
I Finland har vår kyrka en rätt så hög civiljuridisk status såsom den andra nationella folkkyrkan. Detta medför ansvar och plikter. Vi kan inte enbart ta hand om dem som vill och regelbundet kan delta gudstjänster. Vi kan inte uppträda som en sekt. Vi måste ta hand om alla.
Sålunda har innovativa lösningar infunnit sig: liturgier, vigslar och begravningar i lutherska kyrkor, dop även hemma när vägarna har varit långa och dåliga. Och därtill all lekmannaaktivitet, lokala körer och tisdagsföreningar i spetsen.
Karelens upplysares fest är en högtid som blev till på 50-talet, även den utifrån ett väldigt praktiskt behov – vid den tiden jobbade man nämligen sex dagar i veckan. Under hela den långa hösten var lutherska allhelgonadagen den enda möjligheten att resa lite längre och komma samman.
Även påskfirandet enligt den nya kalendern och godkännandet av kremering kan räknas som oundvikliga åtgärder för att kunna överleva i det finska samhället.
Kyrkan har alltså varit ”dömd” att leva i tiden. Det har varit ett måste. Men samtidigt en möjlighet. Kyrkan har varit helhjärtat delaktig i det finska samhället.
I Sverige har jag bekantat mig med en annan verklighet. Varje jurisdiktion har sin egen biskop och kyrka. Då räcker det bra till att ta hand om ”sina egna”. Man kan fritt vara så ”rättroende” och ”renodlad” man vill.
I Finland är vi stolta över vår ena och enhetliga kyrka. Vi ber för kyrkan ”som sträcker sig från världens ena ända till den andra”. Men då får vi inte heller glömma ”dem som av rimliga skäl är frånvarande.”
På Åland firas liturgin varannan månad. Förbindelserna har blivit bättre sedan Majas tider, men havet är fortfarande ett hav. Alla bor inte i Mariehamn. Att gå i kyrkan kan bra ta närmare två dygn i anspråk. Men då blir det också viktigt och meningsfullt.